emphatic

Ni kan se den här: http://www.mtv.com/overdrive/?vid=235956

FOR ME TO POOP ON!

Jag har länge velat ha den, men nu när dollarn är så låg (110 kr inkl. frakt från USA) så kunde jag inte låta bli längre.

Fy fan vilken arenalinkick! Jag var helt stinn en timme efteråt. Blir ett köp omgående på denna när den finns till ett facilt pris på DVD. Länge sedan man satt med ett stort fånigt leende mitt i en intensiv actionscen. Brukar mest gäspa nu för tiden. Börjar väl bli gammal trodde jag, men det är väl snarare så att actiongenren haft luftbrist. Se denna på bio om ni orkar med skakig handkamera.

För övrigt har jag och Emma upptäckt  Nip / Tuck (den med de två plastikkirurgerna i Florida) som nu är en favorit i TV-soffan. Snart två säsonger avklarade. Mycket spänning, väl utvecklade karaktärer och väldigt snyggt. För att avhandla ämnet  ytan så ser man sällan ärrbildning eller några direkta "aftershots" på deras patienter, utan det är karaktärernas känslomässiga läkningsprocess krutet läggs på. Som när Juno-pappan (ja, han som spela Junos pappa i filmen alltså) kommer in och vill ha bröst, för att han vill uppleva det hans fru fick gå igenom när cancern krävde hennes bröst och det slutar med att han vill ta ut dem då hans fru är lite för intresserad av dessa. Skitbra.

Idag kom dessa med posten:

Wow, detta är nog i särklass den bästa remake jag har sett. Jack Nicholson må ta i lite väl mycket, men DeCaprio är ju helt fantastisk. Det hade varit intressant att höra vad Tony Leung tycker om gestaltningen. INFERNAL AFFAIRS kan mycket väl vara den bästa kriminalthrillern som kommit från Asien sedan John Woo började synda i Hollywood. Kul dessutom att se en Scorcese-film med en riktig handling, även om det sällan brukar behövas.

Denna är väl värd att köpa och ställa brevid originalet i filmhyllan. Nice.

Så det är dags att komma ikapp. Har ni inte sett något avsnitt, avvara 8 minuter och 15 sekunder. (815)

Wow. Nu är den snart här, den enda svenska film jag verkligen velat se sedan.... aldrig tidigare.
John Ajvide Lindqvists roman är den bästa bok jag läst på svenska, så att sedan Killing-gängets demonregissör Thomas Alfredsson  visar denna gripande vampyr-historia på en filmduk är... underbart.

Naturligtvis finns det inga vampyrer i Blackeberg. Bara en massa vanliga människor som stretar med sina vanliga liv. Eller...?

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten nordväst om Stockholm. Människorna strömmar på och av tunnelbanan, i källarförråden sniffar tonåringar lim och på kinakrogen hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om en rysk u-båt som gått på grund i Karlskrona.

I ett av hyreshusen sitter tolvårige Oskar och läser skräcknoveller. Han drömmer om att bli en hämnare. Att äntligen slippa gå till skolan och förnedras av sina plågoandar.

En dag har en pojke mördats på ett chockerande brutalt sätt i närbelägna Vällingby. Precis samtidigt har Oskar fantiserat om att döda mobbaren Jonny och han får ett ögonblick för sig att han har makt att få oerhörda saker att hända.

Livet i Blackeberg ska snart förändras, människor dras in i en okänd och ond virvel. Men för Oskars del sker något viktigare. Han möter den första kärleken - en nyinflyttad flicka som heter Eli. Men det är något egendomligt med henne.

Se trailern här

Yes! Choke-filmen är färdig och har visats på Sundance! Detta betyder att den snart kommer till oss fans också.

För er som inte har en ringaste om vad det är jag skriver nu så sluta för guds skull inte att läsa.
Chuck Palahniuk är en författare som skapat en hel kult kring sina böcker. Han är mest känd för Fight Club som var hans debutroman (jag vill minnas att han skrev den ännu bättre Invisible Monsters innan, men Fight Club gavs ut först).

Nu har då äntligen ännu en av hans böcker blivit film. Choke handlar om Victor Mancini, en avhoppad medicin-studerande och en antihjälte i den konstiga värld vi lever i. Tvingad som han är att betala för sin mors äldrevård, har Victor kommit på ett genialt sätt att lura till sig pengar: han låtsas att han kvävs på matbitar som han intar på fina restauranger. Sedan låter han sig "räddas" av någon av de andra matgästerna vilken känner sig ansvarig för Victors fortsatta hälsa och därmed börjar skicka checkar till honom så att han ska ha det bra. När han inte är ute och gör detta raggar han på samtalsgrupper för sexmissbrukare, hälsar på sin sjuka mor eller arbetar på en upplevelseby som ska likna den amerikanska kolonial-eran.

Här är en av de första bilderna ur filmen:



I rollerna:
Victor Mancini - Sam Rockwell (till höger på bilden)
Ida Mancini- Angelica Huston
Paige - Kelly MacDonald
Denny - Brad Henke (Till vänster på bilden)


IMDB

Jag har under många år tittat på väldigt mycket film. Vilka jag på senare år valt att se har grundats på rekommendationer från vänner, recensioner jag läst av journalister vilkas smak tidigare stämt överrens med min egen och på senare tid även sk internet-hype. Vissa har gjort ett såpass starkt intryck på mig att jag valt att köpa dessa titlar på DVD. Här är en lista på de som jag tycker att det ligger i alla likasinnade (filmintresserade) medmännskor att kolla upp och om möjligheten ges titta på (jag har valt den internationella originaltiteln på filmerna i listan för att underlätta eventuella Google-sökningar osv):


01. FIGHT CLUB

När jag såg FILMEN första gången visste jag endast via en brittisk musik och filmtidning att Brad Pitt var med i den och att det var av samma regissör som tidigare gjort SEVEN och någon av ALIEN-filmerna (3:an). En klasskamrat till mig (jag läste på den tiden en kurs i Gbg) hade via en kompis kommit över en tidig avfilmad kopia av filmen och vi satt tillsammans en varm sommardag i juli 1999 i en nersläckt skolsal framför en 15"s datorskärm och var helt förtrollade. Visst, kvalitén var förskräcklig, men filmen ändrade för många år framåt min syn på all film överhuvudtaget. Hypen spreds i min kompiskrets och snart var det en liten skara som alla sett den och nästan outtröttligt diskuterade detta omedelbara mästerverk. En lite äldre snubbe i vår omgängeskrets tyckte att vi "snackat för mycket om Fight Club", ironiskt nog) då han i flera år vägrade att se den, trots att han varje jul fick en köpt videokopia av den, nästa år en begagnad hyrkopia, året därpå filmplanschen och slutligen boken av mig. När han bodde utomlands ett tag fick han besök av en kompis hemifrån och hade då tänkt föreslå att se den, men när han lämnade kompisen i sin lägenhet för att själv tillbringa dagen i skolan kollade hans vän på filmen själv! Så det dröjde ytterligare månader innan han "kom till skott". Jag har idag sett filmer som jag tycker är bättre, men denna kommer alltid att vara min favoritfilm tror jag... Jag har t om köpt en extra amerikansk DVD-utgåva för att få med författaren Chuck Palahniuks kommentatorspår som tyvärr saknades på min europeiska.


02. AMELIÉ

Detta är nog den bästa filmen jag har sett. Varje filmruta är perfekt, varje känslomässigt anslag träffar mitt i prick, skådespelarna/persongalleriet är mästerligt spelat/utvalt. Men allt detta är ju enbart vackra utsmyckningar till den originella historien som berättas med bravur och hjärta av en knasig fransos. Filmen börjar ganska direkt med att Amelié Poulet föds (känsliga tittare se upp inne på BB i ca en sekund) och hur hon upptäcker hur hon med väldigt små medel kan påverka sin omgivning till det bättre. Och göra livet surt för de som förtjänar det.

03. THE STING

Oscar för årets bästa film 1973. Robert Redford spelar en bondfångare i Chicago under 1930-talet, Johnny Hooker, som söker hämnd på en hänsynslös gangster som hänsynslöst tagit livet av Hookers bästa vän och kollega. Hooker vill hämnas på sitt sätt och söker upp en legendarisk men numera försupen mästare inom lurendrejeriets ädla konst som spelas av Paul Newman. Om du läser detta och inte vet vilka bägge dessa skådespelare är, sluta läsa nu och hyr/köp/låna filmen!

04. CHUNG KING EXPRESS

En av Quentin Tarantinos favoritfilmer som han första gången såg på Stockholms filmfestival 1994 när han åkte runt världen med PULP FICTION. Det är en film där tre historier lite löst vävs ihop. Wong Kar Wai gjorde denna filmen för att koppla av under ett väldigt krävande arbete med en episk kostymfilm, ASHES OF TIME. Filmen har därför (?) en väldigt ledig och avslappnad stil men det är en av DE DÄR filmerna som jag aldrig kommer att sluta tycka om. Människor som pg a kärlek beter sig lite... tokigt. När denna filmen (i samband med att Triangelfilm köpt in den till Sverige för festivalen) visades exklusivt på TV1000 passade jag på att spela in den på video och såg den många gånger tills dess att jag kunde köpa den då Tarantino gav ut den på sitt eget bolag, Rolling Thunder. Finns nu att köpa på svensk utgåva i en box med andra Wong Kar Wai-filmer, som IN THE MOOD FOR LOVE...

05. MULHOLLAND DRIVE

David Lynch när han är som bäst. Man ser filmen en gång och fattar ingenting. Ändå är man hur nöjd som helst. Man går och funderar och tänker; "- Jag ser om den, så listar jag nog ut det!" (ledtrådar finns dessutom i fodralet). Det var från början meningen att detta skulle bli en TV-serie, men ABC tyckte att det blev för konstigt (samma bolag som lade sig i Twin Peaks och förstörde säsong två) och Lynch fick pengar från Canal + i Europa så det kunde bli en långfilm istället. Det är därför som veteranen Robert Forster endast dyker upp i en liten scen i början för att sedan inte vara med mera. Jag trodde att jag visste mysteriets lösning efter första titten men ångrade mig efter andra. Jag tror att jag hade rätt första gången, efter att ha läst i forum på nätet. Och Naomi Watts är så overkligt jävla bra (snygg också).

06. LA CONFIDENTIAL

Detta är en mästerlig kriminalhistoria baserad på James Elleroys roman med samma namn. Elleroy har även skrivit bl a DEN SVARTA DAHLIAN som än så länge gjorts i inte mindre än tre misslyckade filmatiseringar. Detta är dock lika lyckat som SAGAN OM RINGEN i fråga om hur denna thriller vuxit fram ur ett sådant perfekt stycke litteratur. Regissören Curtis Hansen som sedan gjorde bl a WONDER BOYS och 8 MILE var smart nog att söka sig utanför Hollywood för besätta sina största roller och det är nog tack vare detta som vi har Russel Crowe på bioduken så ofta idag.

07. MAGNOLIA

Paul Thomas Andersons bästa film enligt mig. Jag har dock läst mycket gott om THERE WILL BE BLOOD som kommer senare i år till oss i Sunny Sweden. Den är lång, besatt med fina skådespelare, och tar god tid på sig. Dialogen är skickligt sammanvävd med Aimee Manns sångtexter, och hennes skiva Batchelor No 1 är i stort sett soundtracket till hela filmen. Anderson lyssnade på skivan och skrev filmen runt den. Coolt.

08. PRIMAL FEAR

I denna historia, Ed Nortons debutroll på film, skakas Chicago av det blodiga mordet på en omtyckt biskop, och när polisen hittar den nerblodade korgossen Aaron Stampler hållandes en kniv verkar fallet vara löst. Den sensationslystne (men duktige) advokaten Martin Vail (spelad av Richard Gere) förstår att detta är det fall han väntat på i hela sitt verksamma yrkesliv. Men är det egentligen som det ser ut? Norton nominerades till en guldstatyett. En film som är lätt att förbise. Böckerna om Martin Vail av William Diehl (denna heter SYNDAFALL på svenska) är också väl rekommenderade.

09. WAITING FOR GUFFMAN

Den roligaste filmen som spelats in efter Peter Sellers död. Christopher Guest gjorde den typ av kvasi-dokumentära komedier som är allt vanligare idag långt före många andra. Staden Blaine i Missouri ska fylla 150 år och för att fira detta skall den lokala off-off-off-off-Broadway-stjärnan, Corky St. Clair sätta upp en teaterföreställning för att berätta stadens historia. Ordet pretentiös får en helt ny innebörd. Den lokala "talangen" består av en tandläkare (som är rolig enligt sina patienter), ett par som har en resebyrå (men som bara vid ett tillfälle själva rest utanför staden), en servitris och en bilmekaniker. St. Clair bjuder in en kritiker vid namn Guffman från Broadway. Men ska han komma?

10. STRANGE BREW

Denna filmen såg jag på gymnasiet och fast den ibland är efter sin tid filmtekniskt så är humorn överlag helt unik och en i mina ögon en direkt föregångare till bröderna Farrelly och deras DUMB & DUMBER. Rick Moranis (på den här tiden var han rolig) och Dave Thomas spelar ett par overkligt barnsliga öl-älskande kanadensare, Bob och Doug McKenzie och handlingen går i stort ut på att när de i ett misslyckat försök att lura till sig familjens favoritöl på själva bryggeriet hamnar de i en ond bryggmästares plan (Max Von Sydow!!!!!) att ta över världsherraväldet. Han har till och med en världskarta med dioder uppsatt i sitt kontrollrum. Personkemin "bröderna" emellan är underbar.
"- Stick to your side, or I'll steam roll you!"

11. HARD-BOILED

En stentuff polis, spelad av Chow Yun-Fat startar ett personligt krig mot den lokala maffian efter att den använt sig av onödigt mycket våld, både mot polis och oskyldiga. Den Kina-födde regissören John Woo gjorde sig ett stort namn i Hong Kong under 80- och 90-talet med filmer som THE KILLER, BULLET IN THE HEAD, ONCE A THIEF och denna, min personliga favorit. När Hong Kong än en gång skulle hamn i Kinas händer 1997 beslutade John Woo att prova lyckan i Hollywood tills dess att situationen i Östern blev mer klar. Hans stora genombrott för en större publik (han var redan kultförklarad på videomarknaden) i USA kom med FACE / OFF 1997. Woo var väldigt upprörd över hur maffian i Hong Kong skjutit ner en massa poliser och åskådare och med denna ilskan skapade han den fantastiska inledningsscenen i fågelburs-baren. När scenen var inspelad skrev han sedan resten av filmen. Stilbildande.

12. THE GAME

Jag upptäckte att David Fincher gjort fler filmer än SEVEN efter att ha sett FIGHT CLUB. THE GAME är en film som du kan älska hela vägen till slutet för att sedan bli så förbannad att du tycker att hela vägen dit gjorts ogjord. Jag gillar slutet, så därför älskar jag hela filmen. Michael Douglas spelar den förmögne affärsmanne Nicholas Van Orton, en man som är så uppslukad av sitt arbete att han inte unnar sig själv ett liv utanför det. Det börjar dra ihop sig för Nicholas födelsedag och hans lillebror Conrad, spelad av Sean Penn bjuder honom på restaurang och ger honom en födelsedagsgåva som kommer att förändra allting.

13. THE RETURN OF THE PINK PANTHER

Enligt mig den roligaste Rosa Pantern-filmen. Här började Peter Sellers att använda sin överdrivna franska accent som så starkt associeras med Chief Inspector Jacques Clouseau. "- Döes sör Charlss Littönn have a swimmingg pöööl?" En annan rolig grej är att skådisar från tidigare Pantern-filmer är med i denna, fast i nya roller. Och den allra roligaste förklädnaden någonsin, swingern Guy Gadbois är med i denna. Älskar denna.

14. THE LONG KISS GOODNIGHT

Finske Renny Harlin ville göra en fet action-film med dåvarande frugan Gena Davis. Det lyckades. För åtta år sedan tappade Samantha Caine minnet. Hon jobbar nu som skolfröken, har en dotter och är lyckligt gift. Hon har dock satt en billig privatdetektiv spelad av Samuel L. Jackson på att leta ledtrådar när han har tid över. Samantha råkar ut för en olycka och slår i huvudet. Samtidigt som hennes minne kommer tillbaka lite eftersom är det någon från hennes förflutna som dyker upp. Men det är ingen vänlig återförening. Hennes instinkter tar över och sanningen går upp för henne att hon tidigare haft ett våldsamt liv. Tillsammans med detektiven lämnar hon man och barn för att hitta sanningen. Det finns alldeles för få sk Buddy-movies med kille/tjej-uppsättning tycker jag, i alla fall av denna kalibern. Amerikansk "action blandad med komedi" när den är som allra bäst.

15. UNDERCOVER BROTHER

Denna filmen har jag säkert sett mer än 20 ggr. Eller kanske 50 ggr. Undercover Brother är en svart, tuff, ensam kämpe som rekryteras av The Brotherhood för att kämpa mot The Man. The Man ligger bakom alla orättvisor som drabbat svarta under alla år enligt The Brotherhood. Eddie Griffin som spelar huvudrollen är en framgångsrik stand up-komiker och skådespelare, och är i denna filmen omgiven av bland andra Dave Chappelle, Denise Richards (ja, hon är skitrolig som Penelope Snow). Jag har givetvis hyllan full med en massa Will Ferrell-blockbusters, men hur många känner till denna pärlan?

16. STARSHIP TROOPERS

Holländske regissören Paul Verhoven hade mottagit priset för sämsta film/sämsta regissör för SHOWGIRLS och beslöt sig för att göra det han kan bäst, våldsam science fiction. Dessutom hade några liberala politiker i hemlandet Holland anklagat honom för att ROBOCOP skulle vara fascistoid. Så han beslöt att visa dem en gång för alla hur en fascistoid film ser ut. Dessutom ryktas det att han beslöt att göra filmen som en svart komedi, men utan att tala om det för skådespelarna. Vår planet är under attack! Jättekryp från en ogästvänlig planet anfaller oss och anfall är bästa försvar!

17. SHAOLIN SOCCER

Steven Chow är en av de största stjärnorna i Asien idag. Han fick ett stort internationellt genombrott med sin KUNG FU HUSTLE som det snart kommer en uppföljare till. Innan dess hade han dock gjort flera andra fantastiska filmer såsom GOD OF COOKERY och SHAOLIN SOCCER (Heter Kung Fu Soccer i Sverige och är tyvärr omklippt). Antagonisten i filmen, en student i Shaolintemplet, Mighty Steel Leg Ling har sedan sin tid i Templet letat i den moderna världen efter naturligt populärt sätt att sprida läran om Kung Fu. Han har försökt med sång, dans men det är inte förrän han träffar den gamla fotbollsstjärnan som han finner vägen. Stephen Chow är en gyllene gud! GOD OF COOKERY är också helt lysande, men den har jag inte fått tag på ännu på laglig väg i Sverige tyvärr.

19. OUT OF SIGHT

Denna fantastiska story av Elmore Leonard som även skrivit JACKIE BROWN och GET SHORTY bl a har mästerligt filmats av Stephen Soderberg. Fina skådisar, George Clooney, Jennifer Lopez, Wing Rhames, Catherine Keener m fl. Clooney spelar en bankrånare som flyr ur fängelset och faller för en sheriff (Lopez) som han tar som gisslan under flykten. Känslorna är ömsesidiga och sheriffen vet inte riktigt hur hon ska göra när hon kommer sin nya kärleks stora plan på spåren.

20. THE PARTY

Blake Edwards förstod snabbt att Peter Sellers var ett geni på att improvisera. Därför skrevs det ett kort manus (80 sidor) som förleder handlingen till en extravagant fest i i en lyxvilla i Hollywood dit Sellers karaktär, indiske skådespelaren Hrundi V. Bakshi av misstag blir inbjuden. Inledningen är hur rolig som helst det blir ännu roligare alltefter den skygge Bakshi gör allt för att undvika friktion med de andra gästerna som han hela tiden lyckas ställa till det för eftersom han alltför mycket försöker att göra motsatsen. Tyvärr så är det inte mycket till handling, men om man väl sett den alls så är den en oförglömlig slapstick-klassiker. "- Birdie, num-num." "- Howdy partener." osv.

Denna listan är inte i någon speciell ordning. Det är bara serier som förtjänar att ses. Du läser den för att jag haft lite för mycket ledig tid på jobbet just nu...


Buffy The Vampire Slayer
Jag läste jämt på Ain't It Cool News om att detta skulle vara den bästa serien någonsin osv, och kunde bara inte fatta varför. Hur bra kan det egentligen vara med en tonårstjej vars största problem inte är killar utan döda, blodtörstiga och jättestarka killar? Jodå, jättebra, eftersom genom att sätta huvudkaraktärerna (Buffy - The Slayer, Giles - hennes sk Watcher/lärare, Willow - bästa vän/nyttig nörd/så småningom "all powerful mega-witch" , Xander - Willows ouppnåeliga kärleksobjekt/bästa vän) i ett fiktivt, kaliforniskt samhälle kallat Sunnydale som är beläget ovanpå en sk "Hell mouth" som fungerar som en stor magnet för allahanda läskiga onaturligheter! Därför kan det i denna serien hända precis vad som helst. Manusförfattarna behöver inte begränsa sin fantasi till vår vanliga värld ("hmmm tänk om Ross en dag upptäcker att han har en utväxt på sin rumpa, tihi fniss") och när de t ex kommer på att "hmmm, tänk om vi skulle låta någon lägga något i Giles öl så att han vaknar morgonen därpå och är förvandlad till en stor demon som inte kan göra sig förstådd för sina mänskliga vänner" så är det bara att göra det. Detta är dock inte allt serien har att erbjuda. Dessa karaktärer är så varma och mänskliga att man bryr sig verkligen om dem, vilket tyvärr är mer än jag säga om Hiro, Peter, Suresh och de andra i t ex Heroes. Det är nog komedi-delen av Buffy som är så avväpnande att man bara älskar allihopa. Eller som Buffy säger till en annan Slayer: - Being a Slayer is so hard. - Thank god we're such hot chicks with superpowers. - Yep, it certainly has it's perks.


Angel
Eftersom jag var nyfiken på både Angel och Buffy, men redan sett typ två avsnitt av Buffy när det först sändes av Kanal 5 för runt sju år sedan då jag tyckte att det var lite "löjligt" (i själva verket var det för läskigt för mig helt enkelt) så kollade jag på hela Angel först. På så sätt blev det lite som en "prequel" att se Buffy (som jag nyligen såg den sista säsongen av *snyft*). Angel är en privatdetektiv i LA som tillammans med sina kompanjoner Doyle och Cordelia tar sig an fall som andra detektiver inte vet finns. Angel är nämligen en vampyr!!! Okej, nu när den största chocken lagt sig - han är en vampyr med en själ!!!!!!!! Han känner därför ånger för alla liv han tagit under de 200+ år han ödelagt byar och dödat hela familjer i Europa (han hette Liam och bodde i Irland innan demonen Angellus tog över hans uppenbarelse) och är nu dömd av zigenare (TV är inte helt politiskt korrekt) till att hjälpa de hjälplösa. Doyle är till hälften demon och får plågsamma "syner" som blir grunden till deras uppdrag. Cordelia är en gammal bekant från Angels tid i Sunnyvale. Serien har liknande drag av Buffy, men har ett eget persongalleri som aldrig gästspelar i Buffy. Dock dyker Buffy, Willow, Faith (den stygga Slayern) och Oz (Seth Green) upp hos Angel och hans gäng i LA. Serien Angel äger rum i en grymmare värld, där karaktärerna brottas mer med "vuxen-problem" än de andra gänget som ju dock bor ovanpå en Hell Mouth.


Veronica Mars
Denna serien utspelas även den i soliga Kalifornien (San Diego ligger väl i Kalifornien?) och handlar om Veronica vars före detta bästa vän Lily hittas död av sin storebror och tillika Veronicas före detta pojkvän. När stadens sheriff Keith Mars, tillika Veronicas far (ser ni ett mönster här?) inte lyckas lösa mordet blir i ett snabbt kommunval den vicesheriff som "löst" mordet den nye sheriffen i stan, och Keith startar en detektivbyrå. Veronica är en riktigt smart och handlingskraftig tjej (jag verkligen älskar kvinnliga hjältar) och jobbar extra hos pappan där deras fantastiska personkemi jobbar på helvarv för att göra detta till en av de bästa drama-komedi som visats i amerikansk TV. Hon går fortfarande i High School där hon löser egna mysterium (ett per avsnitt ca) samtidigt som varje säsong brukar ha ett större sådant som klaras upp snyggt (men sällan utan att det går illa för karaktärer som är omöjliga att inte tycka om). Dialogen är kvickare än ögat, men känns aldrig krystat utstuderad. Ett exempel är när Veronica börjat på College och en manlig student blivit utsatt för en "aktion" av ett gäng feminister. De har tryckt upp ett hårdkokt ägg i hans rumpa och Veronica frågar honom något i stil med "- Had much fun hiding the keister egg?" Tyvärr lades denna serien ner efter två och en halv säsong.


Sopranos
Tony Soprano är med i New Jerseys italien-amerikanska brottsfamilj. Han är en stor stark bjässe till karl som alla underhuggare och rangordnade jämlikar ser upp till. När han får en panikattack rasar hela hans värld. Hur ska han överleva i denna dog-eat-dog-värld när han är en "sådan" mes!? Serien visades i USA på betalkanalen HBO, så avsnitten är 1 timme långa (ej avkortade för att göra plats för reklam) och det svärs, knullas och mördas så mycket de har lust med. Serien är ibland väldigt obehaglig, men detta är högst nödvändigt för att ge den tyngd som ämnet kräver. Man kommer ofta på sig själv med att tänka att den är mil bättre än allt annat på TV (om man talar om konstnärligt genomförande, känslomässigt får jag ut mer av andra serier). Nu tänker du säkert och tror att jag ska skriva att man sitter och känner med dessa karaktärer i hur de trots alla de hemskheter de utsätter andra för är människor de också, men dessa onda män har ett val att vara bättre. De kan gå till FBI och tjalla, sticka från stan så att säga, men de är rädda för konsekvenserna. De är inga hjältar, de är onda människor som inte bryr sig om någon annan än sig själv och de sina.

 
Dexter
Dexter Morgan är blodstänksexpert hos Miami-polisen. På fritiden samlar han bevis mot de som polisen inte lyckas fälla pga av saknade vittnen, bristande bevis osv, och skipar egen rättvisa med en väska vassa knivar, eldrivna sågar m.m. Han har gjort detta till sitt utlopp, istället för att bli en vanlig seriemördare. Han är såklart en seriemördare, men han har moraliska regler som gör att han låter bli oskyldiga. Serien bygger på handlingen ur boken "Darkly Dreaming Dexter" men karaktärerna får ett mycket större spelrum i serien än i boken, som mer handlar om Dexter. Dexter kämpar med att fejka känslor för att smälta in och hittar den perfekta täckmanteln/flickvännen i Rita, som efter att nästan ha blivit misshandlad till döds framför sina barn av sin crack-beroende make endast kan närma sig en man för sällskapets skull. Beröring eller andra intima behov är något som hon inte förmår - precis som för Dexter, men han har ju andra behov som gör att han kan slappna av. Många skäms lite för att de sitter och sympatiserar med en blodtörstig mördare, men han försöker verkligen att göra det rätta, och han har sin adoptivsyster och Ritas barn som förlitar sig på honom. Serien går på Showtime i USA vilket precis som HBO betyder - ingen reklam, men hur mycket svordomar, sex och våld som helst. Det verkar som att CBS vill börja sända säsong ett på bästa sändningstid (kanske för att fylla tomrummet när manusförfattarna strejkar?) och då klippa bort våld, sex och svordomar. Borde bli ca 40 minuter kvar av varje avsnitt då, speciellt med adoptivsyster Deborahs alla "fuck you", eller Sgt Doakes "Morgan, you give me the creeps, motherfucker".


Twin Peaks
 Jag har precis köpt hela serien i en fin box och väntar tills det blir lite ljusare ute så man slipper vara så rädd och inte våga gå och lägga sig om man råkat se "fel" avsnitt. David Lynch är verkligen en mästare när det gäller att skapa mardrömslika stämningar i vardagen, och han blandar det med sin fantastiskt konstiga humor och surrealistiska drömsekvenser. En tidig morgon ska en snäll farbror ta ut båten för fiske, men får syn på en inplastad kropp, uppspolad på den steniga stranden vid hans hus. Det är staden Twin Peaks skönhetsdrottning, Laura Palmer. Det blir stor uppståndelse i den lilla staden, speciellt när mördarens tillvägagångssätt lockar till sig FBI-agenten Dale Cooper vars underliga utredningsmetoder (landet Tibet, drömmar, kast med små stenar) sätter myror i huvudet på den jordnära, lokale sheriffen Harry Truman och hans lojala vicesheriffer Andy och Hawk. Alla i staden intresserar sig för mordet, och i bästa Kitty-stil försöker Lauras bästa vän, Donna och hennes söte knuttevän James även de lista ut vad som hänt Laura. Säsong ett - fantastisk. Säsong två - klart mycket bättre än mycket annat, men har vissa svackor när delar av handlingen flyttas utanför staden. Staden, där alla bär på sin egen hemlighet.


Battlestar Galactica
Jag fick höra av en arbetskamrat att denna serien skulle vara minst sagt "häftig". Jag skulle börja med att kolla på mini-serien sa han, så skulle jag förstå seriens storhet. I en framtid (rymden, stora rymdskepp osv) där människan för århundraden sedan har börjat kolonisera andra solsystem färdas människor mellan planeter lika lätt som du och jag tar tåget. Jorden är en mytsomspunnen värld och vi lever under vapenvila från det sista stora kriget mellan människor och sk Cylon-robotar. De skapades för att hjälpa oss, men vände sig emot den svaga människorasen då de ville ta över all vår makt. De försvann spårlöst och har inte hörts ifrån på 10+ år. Varje år åker en utsedd representant från människorna till en tidigare bestämd plats där de bägge parterna skall diskutera för att mäkla fred, men ingen Cylon dyker upp. Tills nu!!!! Och nu ser de ut som oss! De drar dessutom igång ett storskaligt krig som slår ut större delen av mänskligheten förutom stridsskeppet Galactica och dess besättning. Som lyckas undkomma. Eller? De vet inte ifall de är infiltrerade av Cyloner, då det tar ett tag innan deras "nya yttre" avslöjas av människorna. Dessutom finns det sk "sleeping agents" som själva inte vet att de är Cyloner. Om du gillar sci-fi ska du gilla detta. Om du bara gillar bra drama, ge det en chans. Den i USA relativt lilla kanalen Sci-Fi Network fick sin första stora TV-hit med denna. Har av tidningen Rolling Stone Magazine kallats, "The best show on TV right now" jämsides exempelvis Lost, Prison Break och Heroes.


Alias
Ja, Jennifer Garner har putmun. Ja, hon kanske ser ut som om hon ska börja gråta när som helst. Ja, hon är gift med friggin' Ben Affleck. Men denna serien är skapad och (ibland) skriven och regisserad av J.J. Abrahams. Mannen bakom Lost och Felicity. Mannen som gjort Mission Impossible III. Det, mina vänner är inga lösa skott i saloonen av Bra TV. Nåväl, kanske Felicity, jag har inte sett den serien så mycket. Sydney Bristow är en vanlig amerikansk tjej som går lärarlinjen på college. På fritiden gillar hon att umgås med sina vänner, bryta sig in i hemliga militära anläggningar osv. Hon jobbar för en "extra hemlig" gren av CIA kallad SD6 och är glad att kunna kombinera sina studier med (som hon säger till sina vänner) "extraknäcket på banken med krävande internationella kundrelationer". Hon har en pojkvän och han betyder så mycket för henne att hon berättar för honom om vad hon egentligen gör. Han blir bestört, full och ringer in ett meddelande på hennes telefonsvarare. Detta får honom mördad. Som ni kan förstå är detta inte en situation där man bara kan "gilla läget". Sydney vill ut ur SD6. De skickar mördare efter henne dessutom och hon upptäcker att hon har en allierad inom SD6, någon hon aldrig hade trott det om, och denne berättar för henne att SD6 inte är CIA utan en ondskefull organisation som bl a arbetar med kontraspionage. Hon tar sig till det riktiga CIA och de får henne att bli dubbelagent. Men hur ska hon klara det livet när hon jobbar jämte sina gamla arbetskamrater som fortfarande tror att de arbetar för CIA? Är hon villig att ljuga för sin partner i stridens hetta? Denna serien har sån otroligt sköna vändningar och härliga TV-ögonblick. T ex när hon hamnar i fight med fiendeagenter framför ögonen på sin bästa vän som inte vet att hon är agent utan att vara medveten om att han ser henne slåss, när Sydney försvinner i två år och alla tror att hon är död, vilket vi tittare inte vet, eller alla spektakulära förklädnader hon tvingas bära. Sjukt bra.


The Inside
Skitbra serie om FBI's egen Doktor House som handplockar intressanta fall (i synnerhet seriemördare). Lades ner i USA innan första säsongen visats klart, men håller hög klass hela säsongen igenom. Chefen för denna speciella enhet, Virgil Webster spelas med bravur av Peter Coyote som har handplockat agenter som verktyg då han som besatt jagar mördare och när den unga kvinnliga nya profileraren, Rebecka Locke (spelad av Rachel Nichols från bl a Alias) ersätter den förra profileraren vars kropp hittats som ett offer i deras första gemensamma utredning blir de övriga agenterna i teamet misstänksamma över Websters motiv. Special Agent Locke är tillbakadragen, och svår att få grepp om, och den yngsta profileraren genom tiderna. När en av de andra agenterna gör en sökning på henne finner han att hon hållit sanningen bakom sin begåvning hemlig för de andra av högst personliga skäl. Hon blev som barn bortförd och inlåst, men lyckades överlista kidnapparen så att hon kunde fly och överleva.


The Office (US)
Många har hånat mig och för att jag gillar en amerikansk remake på en brittisk succé mer än originalet. En dålig kopia självklart tycker dessa elitister, men det är typiskt dum-tänk säger jag. Jag såg ju dock säsong ett och två av denna amerikanska variant (säsong ett är omarbetade avsnitt från den brittiska förlagan) innan jag gick till källan för jämförelse, och visst, miljön i England med pubar och typiskt, torrt revirpissande är ibland oefterhärmeligt, men det NBC gjort med The Office är att göra det till en karaktärsdriven ensemble-serie istället för att bara låta oss skratta åt "den där fånige, självgode chefen". De karaktärer som satt spår hos mig i förlagan är chefen David, fjäskisen Gareth (han är så lik en på mitt jobb) och Tim. För de är de enda som får ta plats känns det som. Receptionisten har marginaliserats till Tims kärleksobjekt. Det blir liksom inte mer än så. I den amerikanska serien gillar man till och med killarna på lagret och vet vad de heter. Steve Carell som spelar chefen Michael Scott ("Freeze, I'm Michael Scott, FBI!") är såklart rolig, men det är ändå myllret av talang som omger honom som ger serien sin styrka. Flera av de som är med i serien skriver avsnitt, producerar osv. För de är egentligen inte skådisar från början. Det kanske är detta som bidrar till den speciella känslan som är i samma liga som Christopher Guest och hans gäng (Waiting For Guffmann, Best In Show, A Mighty Wind, For Your Consideration), den där dokumentära känslan av att smyga omkring i egenskap av kameran. Kameran i sig är en viktig komponent i denna series storhet dessutom, för tajmingen när någon säger något riktigt dumt (Michael Scott t ex) och kameran i exakt rätt ögonblick går över till reaktionen på någon av de andras ansikte är formidabel. Vi har också Dwight Shrute, som går in till 100% för att vinna Michaels kärlek och Jim Halpert som är förälskad i receptionisten Pam Beesly. Dwight är offer för Jims och Pams practical jokes, och även om han vet att det är Jim som ligger bakom så misstänker han sällan Pam. Och Jim blånekar alltid, såvida det inte är erkännandet som är själva poängen med skämtet. Exempel på Jims bus: 1. Varje gång Dwight lämnade sitt skrivbord flyttar Jim detta en decimeter närmare entren. Dwight märker ingenting förrän det rört sig flera meter. 2. Jim tejpar fast små mynt på Dwights telefonsladd varje dag under ett par veckors tid. När han sedan en dag plockar bort mynten knockar Dwight sig själv då han vant sig vid tyngden. 3. Jim skickar Dwight fax från "Future Dwight" med varningar om saker som kommer att hända, typ "Drick inte kaffet idag, det är förgiftat" varpå Dwight kastar sig fram mot en oskyldig kollega och slår bort dennes kopp innan han hinner dricka medans han skriker "Neeeeeeeeeeejjjjjjj!".

Hade denna på VHS förut, men har nu skaffat ett smidigare format. Fan vad det är härligt när man läser i tidningen samma dag att Radiohead är första klara bandet till Roskilde i sommar. Äntligen! Kan de inte boka Tenacious D. också?

Denna film har jag tidigare ägt i VHS-formatet, men sålde den med tanken att ersätta den med en DVD. Den var dock väldigt dyr att köpa på DVD just då, men nu betalade jag knappt 120:- vilket var klart okej.

Om man gillar Radiohead (vilket jag gör - och ni borde) så är det en spännande resa med bandet på turnén kring OK Computer-albumet. Man får t om följa med in i studion när de spelar in ett par låtar (som tyvärr ännu inte släppts) som bandet inte själva tyckte var tillräckligt bra.

Tack vare att man omger sig med människor som har bra musiksmak och omtanke om sina vänner har jag kommit över en biljett till lördagens Kent-konsert i Gbg. Hurra!

Dessutom landade denna efterlängtade rulle i brevlådan idag:

Fan vad intensiv och bra han är, Edward Norton. Speciellt när han spelar mot Jessica Biel. Hon var ju bättre i den här filmen än i alla andra jag sett med henne i alla fall. Jag har iof inte sett Texas Chainsaw Massacre (förutom originalet som är fantastisk). Paul Giamatti, alltid fantastisk. Och Rufus Sewell, han har jag inte sett till sedan Dark City (för er som inte sett den, GÖR DET, det är som att se The Matrix, fast med riktiga skådisar). Good stuff.

Jag såg ju på The Prestige för ett par dagar sedan, och då den dock hade mer roliga vändningar i manus, så var denna historien ännu mer fantasifull.

Har precis sett en härlig Christopher Nolan-rulle, som handlar om rivaliserande illusionister som gör allt för att ha de bästa tricken. Christopher Bale, Scarlett Johansson, Michael Caine, David Bowie och Hugh Jackman är alla underbart bra (även om Caine alltid är så här bra så känns det inte som att han går på autopilot).

Storyn är fantastisk och man bjuds på överraskningar hela vägen. Även om de bägge sista i filmen går att lista ut, så krävs det att man läser karaktärernas egenheter för att man ska lyckas med detta. Och inte för att skryta, men  det gjorde i alla fall jag. :D

Igår var jag och Mia och "heta singelmamman" (faan, jag måste sluta amma, det är ju Potatisfestivalen snart!") på Harry Potter och Fenixorden och den var precis vad doktorn ordinerat. Trots att det är den tjockaste boken och den kortaste filmen känns det som man saknar väldigt lite från boken. Omskrivningar av vissa händelser och så vidare känns liksom helt naturligt i denna film. Det är också skönt att se att Hermione inte bara pratar med hjälp av sina ögonbryn denna gång.

När filmen var slut bar det av till Tallhyddan, där HS lämnade oss efter att ha druckit en cola. Inte helt konstigt, för jag skulle inte heller stannat kvar nykter där medelåldern denna kväll var ca 55 år. Varför är det ALLTID så att de som inte har schyssta dancemoves bara måste upp och shakea loss? Det bästa är när de gör det helt ogenerat också. Annars måste man ju bara skratta åt dem. Ikväll fick jag tyvärr veta något om en gammal kompis som jag tidigare misstänkt, men som tyvärr visast sig vara sant. Fan också.

Sedan blev jag kallad både det ena och det andra (faghag) av en halt och enfaldig människa som tyckte att Transformersfilmen var dålig då hans favvo-robot inte fick vara med. Grow a pair! Btw, sluta leka stekare med din dyra äckliga whisky istället och lär dig vad uttryck betyder innan du kastar ur dig dem till höger och vänster:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fag_hag

När vi fått nog (ca 01.20) tiggde vi Åsas Taxi att komma och hämta oss. Det gick bra. Hederlig kvinna, den där Åsa. Mia hade "pre-arranged plans" och jag och "la chaffeureuse" (kanske man skulle kunna säga på franska) åt kebab och drack Cola, och fick lite välförtjänt "catching up" time.

Jag skriver detta inlägg till större delen påverkad av Long Island Iced Tea, det är därför det är så många "" antar jag.

Seacrest out.

Yes! Jag har endast sporadiskt läst ett par nummer av Transformers i mina tidiga tonår, då jag aldrig riktigt känt någon större attraktion till bilar som många andra killar gjorde. Jag har alltid varit mer intresserad av tjejer, musik och film. Om du bara ska se en cool actionfilm i sommar, där du får snygga tjejer, tuff musik och coola bilar som förvandlas till robotar ska du se Transformers. Finns inga andra såna filmer i och för sig.

Filmen är producerad av Steven Spielberg och regisserad av Michael Bay. Om du är allergisk mot Michael Bay, så är det kanske inte någon film för dig. Detta är mer Bay än Spielberg i mitt tycke. Men det gör ingenting, för det är bara på skoj. Det är en bergochdalbana fylld med skojiga små skämt om andra Michael Bay-filmer, ("this is way cooler than Armageddon, dude"), samtida fenomen (eBay) och klassiska klyschor (de bästa hackarna bor hemma hos mamma, är tjocka och spelar konsoll med sina tjocka polare, och blir upprörda om supersexiga kvinnliga analytiker dyker upp hemma hos dem).

Den otursförföljda, söta killen (som inte får de heta flickorna då de bara faller för dumma muskelkillar) snubblar över ett fantastiskt äventyr och blir motvilligt (knappast) hopföst med sin superheta drömtjej (som hör och häpna inser att stora biceps och sexpacks-abs inte är allt, för viktigast är ju killars humor, yeah, right), hamnar i stridens hetta för att tillsammans med de snälla robotarna (det finns också mycket elaka robotar) rädda vår planet från att förslavas och utplånas. Tillsammans med sina typiska amerikanska föräldrar (tänk American Pie här) uppstår roliga scener, tillsammans med robotarna (som inte alls är stela) uppstår också roliga scener. Sedan kommer några regeringsagenter (de är dock rätt stela) och lägger sig i och är dummare än ungarna i raden bakom mig på bion. Men actionscenerna, det är de som är allra bäst såklart. Även om någon vars pungkulor inte fallit ner sitter och ropar "Megatron" varje gång den stora onda killen är på duken. Sa jag att ungarna bakom var jobbiga?

John Turturro är klart roligast. Shia Lebeuf (varför hetar han Lebeuf?) kommer vi klart att se mer av. I Indiana Jones 4 t ex.

Thomas Harris har skrivit den mästerliga skräckromanen, Röd Drake, där Hannibal Lector först visade sitt charmiga sätt och sina mordiska lustar. Jag har varken läst Hannibal, eller Hannibal Rising, då de vad jag har förstått endast är skrivna i syftet att få in en massa pengar till filmbolaget som paxat optionen på nya böcker med den elegante mördaren. Det kan räcka med att se filmen. Filmer tar mindre plats än böcker och då är det bättre med plats till BRA böcker.

Peter Weber som gjort denna har ju bl a tidigare gjort Truman Show om jag inte missminner mig, vilket är en mycket kompetent berättad historia. Och den som de valt att spela unge Hannibal känner jag igen från En Långvarig Förlovning, även där en fantastisk bok som trots det skickliga regi-sällskapet (Jeunét is the shit) inte riktigt får samma flyt som film. I den sistnämnda har denna unge skådespelare med väl markerade, "europeiska" kinder (jag kan tänka mig att snacket gick så bland Hannibal Rising's producenter vid castingen) inte många repliker, vilket var ett klokt val, för varje gång unge Hannibal öppnar käften i den här filmen(spelar ingen roll om han är vaken eller ej) så får jag god lust att vilja sluta se på. En effekt som sir Anthony Hopkins också lyckats med i sin gestaltning, fast av helt andra anledningar.

Denna film handlar med all rätt om hämnd, och motivet lär ju inte kunna blir starkare, men det känns både överdrivet och forcerat och knyts inte alls samman med Hannibals fortsatta öden och äventyr. Anakin Skywalker -> Darth Vader känns som ett litterärt storverk i jämförelse.

Det var på tiden att jag fick se en riktigt bra film igen. Det kollas mest på serier i vårt hushåll, och de filmer man velat se länge bara ligger och samlar damm i hyllan. Will Ferrell blev en stärna långt efter att jag förälskat mig i hans knäppa humor, först i Austin Powers (som Mustafa) men framför allt i A Night At The Roxbury och sedan i Zoolander och Superstar (I put this Kiwi lipgloss on for you, do you like Kiwi?).

I denna film visar han på samma bredd som t ex Jim Carrey fick fram i Man On The Moon, eller The Truman Show. Ferrell spelar en anställd på USAs skatteverk, IRS, som börjar höra en berättarröst i huvudet som kommenterar allting som han gör i sitt dagliga liv, men en dag säger rösten att han snart kommer att dö. Hur ska han förhindra att detta sker? Han är passande nog ett matematiskt geni (yrkesmässigt) och räknar allting omkring sig vilket skildras i filmen av snygga effekter, ungefär som i A Beautiful Mind. På tal om snygg, Maggie Gyllenhall är verkligen skitsnygg. Och att hon i filmen har en jättelik taturering på ena axeln/överarmen gör ju inte saken sämre direkt. Det är ju så sjukt snyggt med stora tatueringar på tjej-armar. Som Nina Persson i Cardigans My Favourite Game-video eller Aqua-Lene i videon till Barbie Girl. Svanktatueringar, ja... *host* fegt! *host* Jag måste nog övertala sambon att tapetsera armen med en stor tuff örn eller nåt. Eller en enhörning. Fast en tuff enhörning då.

Sen är ju även fotot och regin fantastisk. Synd bara att de tar in en stor komisk talang som Queen Latifah i en liten biroll, det känns nästan som en inkvotering för att få afroamerikaner att gå och se en sån här "vit" rulle. Men, om det är vad som krävs så är det väl så. Regissören har tidigare gjort Finding Neverland (Johnny Depp) och den hade precis samma kvaliteter. Hjärta, fantasirikedom och ett jävligt bra manus. Nu letar jag efter filmen som kom däremellan av samma regissör, Stay heter den, med Ewan McGregor och Naomi Watts.