emphatic

Denna listan är inte i någon speciell ordning. Det är bara serier som förtjänar att ses. Du läser den för att jag haft lite för mycket ledig tid på jobbet just nu...


Buffy The Vampire Slayer
Jag läste jämt på Ain't It Cool News om att detta skulle vara den bästa serien någonsin osv, och kunde bara inte fatta varför. Hur bra kan det egentligen vara med en tonårstjej vars största problem inte är killar utan döda, blodtörstiga och jättestarka killar? Jodå, jättebra, eftersom genom att sätta huvudkaraktärerna (Buffy - The Slayer, Giles - hennes sk Watcher/lärare, Willow - bästa vän/nyttig nörd/så småningom "all powerful mega-witch" , Xander - Willows ouppnåeliga kärleksobjekt/bästa vän) i ett fiktivt, kaliforniskt samhälle kallat Sunnydale som är beläget ovanpå en sk "Hell mouth" som fungerar som en stor magnet för allahanda läskiga onaturligheter! Därför kan det i denna serien hända precis vad som helst. Manusförfattarna behöver inte begränsa sin fantasi till vår vanliga värld ("hmmm tänk om Ross en dag upptäcker att han har en utväxt på sin rumpa, tihi fniss") och när de t ex kommer på att "hmmm, tänk om vi skulle låta någon lägga något i Giles öl så att han vaknar morgonen därpå och är förvandlad till en stor demon som inte kan göra sig förstådd för sina mänskliga vänner" så är det bara att göra det. Detta är dock inte allt serien har att erbjuda. Dessa karaktärer är så varma och mänskliga att man bryr sig verkligen om dem, vilket tyvärr är mer än jag säga om Hiro, Peter, Suresh och de andra i t ex Heroes. Det är nog komedi-delen av Buffy som är så avväpnande att man bara älskar allihopa. Eller som Buffy säger till en annan Slayer: - Being a Slayer is so hard. - Thank god we're such hot chicks with superpowers. - Yep, it certainly has it's perks.


Angel
Eftersom jag var nyfiken på både Angel och Buffy, men redan sett typ två avsnitt av Buffy när det först sändes av Kanal 5 för runt sju år sedan då jag tyckte att det var lite "löjligt" (i själva verket var det för läskigt för mig helt enkelt) så kollade jag på hela Angel först. På så sätt blev det lite som en "prequel" att se Buffy (som jag nyligen såg den sista säsongen av *snyft*). Angel är en privatdetektiv i LA som tillammans med sina kompanjoner Doyle och Cordelia tar sig an fall som andra detektiver inte vet finns. Angel är nämligen en vampyr!!! Okej, nu när den största chocken lagt sig - han är en vampyr med en själ!!!!!!!! Han känner därför ånger för alla liv han tagit under de 200+ år han ödelagt byar och dödat hela familjer i Europa (han hette Liam och bodde i Irland innan demonen Angellus tog över hans uppenbarelse) och är nu dömd av zigenare (TV är inte helt politiskt korrekt) till att hjälpa de hjälplösa. Doyle är till hälften demon och får plågsamma "syner" som blir grunden till deras uppdrag. Cordelia är en gammal bekant från Angels tid i Sunnyvale. Serien har liknande drag av Buffy, men har ett eget persongalleri som aldrig gästspelar i Buffy. Dock dyker Buffy, Willow, Faith (den stygga Slayern) och Oz (Seth Green) upp hos Angel och hans gäng i LA. Serien Angel äger rum i en grymmare värld, där karaktärerna brottas mer med "vuxen-problem" än de andra gänget som ju dock bor ovanpå en Hell Mouth.


Veronica Mars
Denna serien utspelas även den i soliga Kalifornien (San Diego ligger väl i Kalifornien?) och handlar om Veronica vars före detta bästa vän Lily hittas död av sin storebror och tillika Veronicas före detta pojkvän. När stadens sheriff Keith Mars, tillika Veronicas far (ser ni ett mönster här?) inte lyckas lösa mordet blir i ett snabbt kommunval den vicesheriff som "löst" mordet den nye sheriffen i stan, och Keith startar en detektivbyrå. Veronica är en riktigt smart och handlingskraftig tjej (jag verkligen älskar kvinnliga hjältar) och jobbar extra hos pappan där deras fantastiska personkemi jobbar på helvarv för att göra detta till en av de bästa drama-komedi som visats i amerikansk TV. Hon går fortfarande i High School där hon löser egna mysterium (ett per avsnitt ca) samtidigt som varje säsong brukar ha ett större sådant som klaras upp snyggt (men sällan utan att det går illa för karaktärer som är omöjliga att inte tycka om). Dialogen är kvickare än ögat, men känns aldrig krystat utstuderad. Ett exempel är när Veronica börjat på College och en manlig student blivit utsatt för en "aktion" av ett gäng feminister. De har tryckt upp ett hårdkokt ägg i hans rumpa och Veronica frågar honom något i stil med "- Had much fun hiding the keister egg?" Tyvärr lades denna serien ner efter två och en halv säsong.


Sopranos
Tony Soprano är med i New Jerseys italien-amerikanska brottsfamilj. Han är en stor stark bjässe till karl som alla underhuggare och rangordnade jämlikar ser upp till. När han får en panikattack rasar hela hans värld. Hur ska han överleva i denna dog-eat-dog-värld när han är en "sådan" mes!? Serien visades i USA på betalkanalen HBO, så avsnitten är 1 timme långa (ej avkortade för att göra plats för reklam) och det svärs, knullas och mördas så mycket de har lust med. Serien är ibland väldigt obehaglig, men detta är högst nödvändigt för att ge den tyngd som ämnet kräver. Man kommer ofta på sig själv med att tänka att den är mil bättre än allt annat på TV (om man talar om konstnärligt genomförande, känslomässigt får jag ut mer av andra serier). Nu tänker du säkert och tror att jag ska skriva att man sitter och känner med dessa karaktärer i hur de trots alla de hemskheter de utsätter andra för är människor de också, men dessa onda män har ett val att vara bättre. De kan gå till FBI och tjalla, sticka från stan så att säga, men de är rädda för konsekvenserna. De är inga hjältar, de är onda människor som inte bryr sig om någon annan än sig själv och de sina.

 
Dexter
Dexter Morgan är blodstänksexpert hos Miami-polisen. På fritiden samlar han bevis mot de som polisen inte lyckas fälla pga av saknade vittnen, bristande bevis osv, och skipar egen rättvisa med en väska vassa knivar, eldrivna sågar m.m. Han har gjort detta till sitt utlopp, istället för att bli en vanlig seriemördare. Han är såklart en seriemördare, men han har moraliska regler som gör att han låter bli oskyldiga. Serien bygger på handlingen ur boken "Darkly Dreaming Dexter" men karaktärerna får ett mycket större spelrum i serien än i boken, som mer handlar om Dexter. Dexter kämpar med att fejka känslor för att smälta in och hittar den perfekta täckmanteln/flickvännen i Rita, som efter att nästan ha blivit misshandlad till döds framför sina barn av sin crack-beroende make endast kan närma sig en man för sällskapets skull. Beröring eller andra intima behov är något som hon inte förmår - precis som för Dexter, men han har ju andra behov som gör att han kan slappna av. Många skäms lite för att de sitter och sympatiserar med en blodtörstig mördare, men han försöker verkligen att göra det rätta, och han har sin adoptivsyster och Ritas barn som förlitar sig på honom. Serien går på Showtime i USA vilket precis som HBO betyder - ingen reklam, men hur mycket svordomar, sex och våld som helst. Det verkar som att CBS vill börja sända säsong ett på bästa sändningstid (kanske för att fylla tomrummet när manusförfattarna strejkar?) och då klippa bort våld, sex och svordomar. Borde bli ca 40 minuter kvar av varje avsnitt då, speciellt med adoptivsyster Deborahs alla "fuck you", eller Sgt Doakes "Morgan, you give me the creeps, motherfucker".


Twin Peaks
 Jag har precis köpt hela serien i en fin box och väntar tills det blir lite ljusare ute så man slipper vara så rädd och inte våga gå och lägga sig om man råkat se "fel" avsnitt. David Lynch är verkligen en mästare när det gäller att skapa mardrömslika stämningar i vardagen, och han blandar det med sin fantastiskt konstiga humor och surrealistiska drömsekvenser. En tidig morgon ska en snäll farbror ta ut båten för fiske, men får syn på en inplastad kropp, uppspolad på den steniga stranden vid hans hus. Det är staden Twin Peaks skönhetsdrottning, Laura Palmer. Det blir stor uppståndelse i den lilla staden, speciellt när mördarens tillvägagångssätt lockar till sig FBI-agenten Dale Cooper vars underliga utredningsmetoder (landet Tibet, drömmar, kast med små stenar) sätter myror i huvudet på den jordnära, lokale sheriffen Harry Truman och hans lojala vicesheriffer Andy och Hawk. Alla i staden intresserar sig för mordet, och i bästa Kitty-stil försöker Lauras bästa vän, Donna och hennes söte knuttevän James även de lista ut vad som hänt Laura. Säsong ett - fantastisk. Säsong två - klart mycket bättre än mycket annat, men har vissa svackor när delar av handlingen flyttas utanför staden. Staden, där alla bär på sin egen hemlighet.


Battlestar Galactica
Jag fick höra av en arbetskamrat att denna serien skulle vara minst sagt "häftig". Jag skulle börja med att kolla på mini-serien sa han, så skulle jag förstå seriens storhet. I en framtid (rymden, stora rymdskepp osv) där människan för århundraden sedan har börjat kolonisera andra solsystem färdas människor mellan planeter lika lätt som du och jag tar tåget. Jorden är en mytsomspunnen värld och vi lever under vapenvila från det sista stora kriget mellan människor och sk Cylon-robotar. De skapades för att hjälpa oss, men vände sig emot den svaga människorasen då de ville ta över all vår makt. De försvann spårlöst och har inte hörts ifrån på 10+ år. Varje år åker en utsedd representant från människorna till en tidigare bestämd plats där de bägge parterna skall diskutera för att mäkla fred, men ingen Cylon dyker upp. Tills nu!!!! Och nu ser de ut som oss! De drar dessutom igång ett storskaligt krig som slår ut större delen av mänskligheten förutom stridsskeppet Galactica och dess besättning. Som lyckas undkomma. Eller? De vet inte ifall de är infiltrerade av Cyloner, då det tar ett tag innan deras "nya yttre" avslöjas av människorna. Dessutom finns det sk "sleeping agents" som själva inte vet att de är Cyloner. Om du gillar sci-fi ska du gilla detta. Om du bara gillar bra drama, ge det en chans. Den i USA relativt lilla kanalen Sci-Fi Network fick sin första stora TV-hit med denna. Har av tidningen Rolling Stone Magazine kallats, "The best show on TV right now" jämsides exempelvis Lost, Prison Break och Heroes.


Alias
Ja, Jennifer Garner har putmun. Ja, hon kanske ser ut som om hon ska börja gråta när som helst. Ja, hon är gift med friggin' Ben Affleck. Men denna serien är skapad och (ibland) skriven och regisserad av J.J. Abrahams. Mannen bakom Lost och Felicity. Mannen som gjort Mission Impossible III. Det, mina vänner är inga lösa skott i saloonen av Bra TV. Nåväl, kanske Felicity, jag har inte sett den serien så mycket. Sydney Bristow är en vanlig amerikansk tjej som går lärarlinjen på college. På fritiden gillar hon att umgås med sina vänner, bryta sig in i hemliga militära anläggningar osv. Hon jobbar för en "extra hemlig" gren av CIA kallad SD6 och är glad att kunna kombinera sina studier med (som hon säger till sina vänner) "extraknäcket på banken med krävande internationella kundrelationer". Hon har en pojkvän och han betyder så mycket för henne att hon berättar för honom om vad hon egentligen gör. Han blir bestört, full och ringer in ett meddelande på hennes telefonsvarare. Detta får honom mördad. Som ni kan förstå är detta inte en situation där man bara kan "gilla läget". Sydney vill ut ur SD6. De skickar mördare efter henne dessutom och hon upptäcker att hon har en allierad inom SD6, någon hon aldrig hade trott det om, och denne berättar för henne att SD6 inte är CIA utan en ondskefull organisation som bl a arbetar med kontraspionage. Hon tar sig till det riktiga CIA och de får henne att bli dubbelagent. Men hur ska hon klara det livet när hon jobbar jämte sina gamla arbetskamrater som fortfarande tror att de arbetar för CIA? Är hon villig att ljuga för sin partner i stridens hetta? Denna serien har sån otroligt sköna vändningar och härliga TV-ögonblick. T ex när hon hamnar i fight med fiendeagenter framför ögonen på sin bästa vän som inte vet att hon är agent utan att vara medveten om att han ser henne slåss, när Sydney försvinner i två år och alla tror att hon är död, vilket vi tittare inte vet, eller alla spektakulära förklädnader hon tvingas bära. Sjukt bra.


The Inside
Skitbra serie om FBI's egen Doktor House som handplockar intressanta fall (i synnerhet seriemördare). Lades ner i USA innan första säsongen visats klart, men håller hög klass hela säsongen igenom. Chefen för denna speciella enhet, Virgil Webster spelas med bravur av Peter Coyote som har handplockat agenter som verktyg då han som besatt jagar mördare och när den unga kvinnliga nya profileraren, Rebecka Locke (spelad av Rachel Nichols från bl a Alias) ersätter den förra profileraren vars kropp hittats som ett offer i deras första gemensamma utredning blir de övriga agenterna i teamet misstänksamma över Websters motiv. Special Agent Locke är tillbakadragen, och svår att få grepp om, och den yngsta profileraren genom tiderna. När en av de andra agenterna gör en sökning på henne finner han att hon hållit sanningen bakom sin begåvning hemlig för de andra av högst personliga skäl. Hon blev som barn bortförd och inlåst, men lyckades överlista kidnapparen så att hon kunde fly och överleva.


The Office (US)
Många har hånat mig och för att jag gillar en amerikansk remake på en brittisk succé mer än originalet. En dålig kopia självklart tycker dessa elitister, men det är typiskt dum-tänk säger jag. Jag såg ju dock säsong ett och två av denna amerikanska variant (säsong ett är omarbetade avsnitt från den brittiska förlagan) innan jag gick till källan för jämförelse, och visst, miljön i England med pubar och typiskt, torrt revirpissande är ibland oefterhärmeligt, men det NBC gjort med The Office är att göra det till en karaktärsdriven ensemble-serie istället för att bara låta oss skratta åt "den där fånige, självgode chefen". De karaktärer som satt spår hos mig i förlagan är chefen David, fjäskisen Gareth (han är så lik en på mitt jobb) och Tim. För de är de enda som får ta plats känns det som. Receptionisten har marginaliserats till Tims kärleksobjekt. Det blir liksom inte mer än så. I den amerikanska serien gillar man till och med killarna på lagret och vet vad de heter. Steve Carell som spelar chefen Michael Scott ("Freeze, I'm Michael Scott, FBI!") är såklart rolig, men det är ändå myllret av talang som omger honom som ger serien sin styrka. Flera av de som är med i serien skriver avsnitt, producerar osv. För de är egentligen inte skådisar från början. Det kanske är detta som bidrar till den speciella känslan som är i samma liga som Christopher Guest och hans gäng (Waiting For Guffmann, Best In Show, A Mighty Wind, For Your Consideration), den där dokumentära känslan av att smyga omkring i egenskap av kameran. Kameran i sig är en viktig komponent i denna series storhet dessutom, för tajmingen när någon säger något riktigt dumt (Michael Scott t ex) och kameran i exakt rätt ögonblick går över till reaktionen på någon av de andras ansikte är formidabel. Vi har också Dwight Shrute, som går in till 100% för att vinna Michaels kärlek och Jim Halpert som är förälskad i receptionisten Pam Beesly. Dwight är offer för Jims och Pams practical jokes, och även om han vet att det är Jim som ligger bakom så misstänker han sällan Pam. Och Jim blånekar alltid, såvida det inte är erkännandet som är själva poängen med skämtet. Exempel på Jims bus: 1. Varje gång Dwight lämnade sitt skrivbord flyttar Jim detta en decimeter närmare entren. Dwight märker ingenting förrän det rört sig flera meter. 2. Jim tejpar fast små mynt på Dwights telefonsladd varje dag under ett par veckors tid. När han sedan en dag plockar bort mynten knockar Dwight sig själv då han vant sig vid tyngden. 3. Jim skickar Dwight fax från "Future Dwight" med varningar om saker som kommer att hända, typ "Drick inte kaffet idag, det är förgiftat" varpå Dwight kastar sig fram mot en oskyldig kollega och slår bort dennes kopp innan han hinner dricka medans han skriker "Neeeeeeeeeeejjjjjjj!".

Denna 12"-are har jag letat efter sedan 1999. Och nu från Down Under, mästerverket i Transa-remixen, som för övrigt är den enda mixen som jag verkligen gillar.

Helt sjukt vilken talang denna snygga danska har. Ny skiva släpptes i måndags. Den är omöjligt bra.
Hon glider friktionslöst mellan genrer och skapar nya och det känns aldrig pretensiöst eller motsatsen. Bara hjärta, hjärna och vackra melodier. Googla henne damn it!

Usch vad jag ogillar detta mörker vi lever i.

För att göra saken värre var vi på Ikea igår. I friggin' hate Ikea. Man åker dit för något som man behöver och då är den saken tagen ur sortimentet. Eller så är den slut. Eller så har de bara skadade exemplar. Och när man väl hittar det som deras "brains" har bestämt ska ersätta den artikel du egentligen ville ha så är den av sämre kvalitét. Eller så är har de byggt ihop ett skylt-ex (OBS! Säljes ex. Skylt-exemplar) som de har bundit fast i hyllan så att en närmare inspektion gjorts omöjlig. Jävla skojare.

Peter Wahlbeck borde ha skrivit en sång om Ikea istället för Ullared.

Men vi har i alla fall köpt lite saker till hushållet och bestämt oss för att göra en makeover på lägenheten.
Hej, Ommöblering!

Hade denna på VHS förut, men har nu skaffat ett smidigare format. Fan vad det är härligt när man läser i tidningen samma dag att Radiohead är första klara bandet till Roskilde i sommar. Äntligen! Kan de inte boka Tenacious D. också?