emphatic

Yes!

Nu är nya Chuckan-fixen här. Signerad och dedikerad. Någon som kan gissa vart "1-2-3 testing" osv kommer ifrån?

och jag håller själv på med en beställning. Den nya boken heter "SNUFF" och handlar om Cassie Wright, porr-drottningen som planerar att ta kål på sin legendariska karriär genom att ta världsrekordet i gang-bang. Och filma det. Med sex hundra män. SNUFF berättas av Mr. 72, Mr. 137 och Mr. 600, som väntar på sin tur framför kameran i ett överfullt green room. Men är det meningen att Cassie Wright ska överleva? Vet hon om att en av de 600 är hennes son som hon adopterat bort i sin ungdom? Detta är typiskt Chuck Palahniuk. Han är redan färdig med sin nästa bok förresten.

Det går även att beställa signerade ex av hans andra böcker via St. Helen's Book Store -> Klick

Här är en intressant grej jag hittade:

http://www.collider.com/entertainment/interviews/article.asp/aid/6871/tcid/1

Det är en filmad intervju med mannen bakom bl a Fight Club.
Om du är ett fan (som jag) så är detta mycket intressant och underhållande fo' sho'.

Wow. Denna låda var sjukt tung att bära hem.
Men en av böckerna vägde ensam 9 kg också... Gissa vilken.

Lista på titlarna underst i detta inlägg.

Så fort jag såg att den fanns i min "lokala" web-bokhandel lades en beställning. Jag fick den, lade undan Modesty Blaise-boken som jag höll på att läsa och kastade mig över boken om det mysiga monstret Dexter Morgan som... tja, ett mysigt monster?

Nu har jag läst klart den, och trots att den ett tag gjorde mig illa till mods (på fel sätt) knöts säcken ihop på ett bra sätt till syvende och sist (Hah! Där fick jag använda det uttrycket också!) Dexter går i denna, den tredje boken igenom ett slags identitetskris när hans mörka sida lämnar hans.. sida och lämnar honom till hans största utmaning hittills. Att på riktigt vara mänsklig. Han funderar på vad han egentligen är och var hans mörka sida, den "mörka passageraren" egentligen kommer ifrån. Det som gör mig illa till mods är att denna del av sagan tangerar en väl övernaturlig väg som jag personligen inte hade förväntat mig. Men om man som jag läst Thomas Harris "Röd Drake" (som är helt fantastisk btw) så kan man se vissa parareller som gör denna del lite lenare att svälja
.
Läs, god damnit, läs!

Jag vill även ta tillfället i akt att be om ursäkt för den taskiga blogg-frekvensen, men jag har faktiskt barn och sånt.

Sådär. Nu har jag läst klart den sista boken. Det känns märkligt att veta att "nu är det slut" liksom. Fan. Men vilken bra bok detta är. Saker man har funderat på sedan första boken får sin förklaring, man får veta allt! Läs!

Denna bok är den coolaste mix av skräck, fantasy och allmänt bra skönlitteratur jag läst på bra länge. Eller vänta nu, jag har aldrig läst en sådan bok förut. Tänk er Harry Potter, fast för vuxna, där karaktärerna både super sig fulla och säger 'fuck' ibland. Där en varelse från en annan värld tar formen av en bebis för att kunna tafsa på fylliga kvinnobröst utan reprimand. Där häxor levande i skuggor våldför sig på män och en stund senare "föder" fram monster som liknar deras ännu kletiga offer (jag har tonat ner äckelgrejerna litegrann).

En hel värld av magi och vackra hemligheter som existerar pararellt med vår egen är på utrotningens brant, då någonting ont far omkring och förintar den, del för del. De visaste och mäktigaste beslutar att dölja det som finns kvar i någonting som kan gömmas i människornas (The Cuckoos kallar de oss) värld. Världen, The Fugue, vävs ihop till en stor, vacker och evigt föränderlig matta som överlåts i händerna på en väktare med förmåga att smälta in bland människorna tills dess att det är säkert att återställa det som varit igen. Men saker faller i glömska (ett återkommande tema i bra fantasy verkar det som) och väktaren blir gammal och svag och hennes ersättare vet ingenting om sitt nedärvda kall förrän det är för sent. Eller?

Denna boken är skriven 1987, och den utspelas i Liverpool, men känns mycket fräsch. Läs!

Härligt att jag läst färdigt denna precis, för idag kom sista Harry Potter i brevlådan. Tack för det, Amazon.co.uk.

Eftersom det sägs att Amy Hempel är Chuck Palahniuks "best writer ever" och att han bara vill lägga av själv då hon skriver så bra. Jag blev helt enkelt tvungen att köpa en bok och testa. Det är bra, och hon är ibland härligt fyndig, som t ex när en karaktär beskriver en annan som att hon har hund-tourettes, då hon kör lydnadsträning med sin valp samtidigt som hon för en konversation med honom samtidigt. Deras samtal interpunkteras alltså av "SITT", "NEJ" osv. Roligare i sitt sammanhang helt klart, men ändå värt att nämna här tyckte jag. Ah, what do you care.

Om man gillar välskrivna grejer och hundar så är detta klart bra. Hon verkar nämligen vara rätt fast i hundträsket. Det KAN vara en tjej-grej. Jag vet inte. Men, Mia, detta är nog något för dig.

Tumble Home (detta är en båtbyggarterm vilket är deras namn på den bredaste delen av båtens köl, där tumlare brukar trivas när de simmar bredvid båtar till havs) är en samling kortare berättelser samt en novell som är skrivet i form av ett brev. Denna novell påminner till form och känsla om Räddaren I Nöden. Tja, den som läser blir klokare på vad jag menar... Hon är dock i mitt tycke inte lika härligt alternativ som Chuck är. Men han är gay, så han kanske uppskattar hennes grejer på ett annat sätt. Jag är ju klart tjejig, men jag gillar ändå lite tuffare grejer.

Har läst ännu en bok om en porrstjärna (jag måste helt klart ha någon typ av fixering). Bananflugornas Herre är skriven av Fredrik Eklund och är väldigt underfundigt och vackert skriven. Det känns lite väl polerat och snudd på dikt ibland, men det är väldigt orginellt språk, och väldigt självutlämnande. Inte bittert (som Traci Lords) eller glamouröst (som Jenna Jameson), men så är det ju trots allt en svensk snubbe från Stockholm med studier i ryggen som skrivit denna bok. Bokens huvudperson är gay och sysslar med bodybuilding. Han får frågan "Ever thought of doing movies" av en talangscout för en av världens största bögporrsproducenter, och det tänder någon slags gay bengalisk eld i honom. Om ni tyckte att den där senaste jämförelsen var långsökt, läs denna bok, den är full av underfundigheter och produktplacering (jag tvivlar på att de svenska livsmedelsproducenter som figurerar har givit honom ett öre dock) som förankrar romanen i vårt Sverige i början/mitten (när kom iPod?) av 2000-talet.

Jag har nu precis läst ut Neill Strauss fantastiska roman som beskriver hur han (ja, boken beskriver händelser från Strauss verkliga liv) från början av nyfikenhet drogs in i en värld fylld av nördar som utvecklat/utvecklar/kommer att utveckla raggningstekniker som aldrig slår fel, för att slutligen förvandlas från nörd till man.

Det är fantastiskt medryckande skrivet, och hur ytliga relationerna än är mellan dessa "players" och deras mål (10-poängarna, alltså riktigt snygga tjejer), så uppstår riktiga såpa-intriger emellan dem själva. Olika guruer har seminarier i sina självutvecklade(nåja) tekniker och deras lärljungar drar fram genom nattklubbar, raggandes åt höger och vänster. Intressanta "cameos" i boken har bl a Tom Cruise, Courtney Love och Paris Hilton.

Neill Strauss blir god vän med Mystery, en illusionist och raggningsexpert (jag såg honom som gäst på Conan för ett par veckor sedan) med vars hjälp han förvandlas från nördig brill-orm till... ja en orm. Han tar namnet Style, rakar av allt sitt hår, skaffar ett trendigt skägg och laseropererar ögonen. Nu är jag själv en väldigt fåfäng kille och när man läser den här boken så inspireras man faktiskt att bättra på sina egna egenskaper, helt enkelt "bli den bästa versionen av dig själv". Om man inte är framgångsrik hos det motsatta könet beror det helt och hållet på vanlig lathet. Alla killar kan egentligen bli snygga, det som krävs är bra hållning, snygga kläder, god hygien och framför allt, att man utstrålar gott självförtroende. Tänk på det killar! Det är också väldigt intressant att jämföra raggningsexperternas (RGE:arnas) metoder med hur man själv pratar med folk på krogen. Och nu är det inte bara hur man ska prata med snygga tjejer som avhandlas, utan även hur de sk "hindren" (deras inte lika snygga kompisar, kill-kompisar eller pojkvänner) ska elimineras.

Denna boken är ett måste. Biografier i all ära, men denna tjej har haft ett galet liv. Jag läste denna bok hemma, och Rant på jobbet. Jennas bok är nämligen illustrerad. Not Safe For Work, anyone? Du kan få låna den nu, Mia.

Chuck Palahniuk slog igenom med Fight Club. Hans senaste alster, Rant består av en (uppdiktad) muntlig berättelse om Buster "Rant" Casey där en salig blandning vänner, fiender, beundrare, baktalare och familjemedlemmar får komma till tal om denna onda figur som kan ha varit en av de mest effektiva seriemördarna i vår tid.

Buster Casey var liksom andra små ungar födda i en liten stad, han sökte efter äkta spänning i en värld av datorspel och action-/äventyrsfilmer. Från att vara en high school-rebell som alltid vann(samt en barndomsmördare?), flyr Rant Casey hemstaden Middleton mot storstaden och blir där ledare för en stadsversion av folk-race som går under namnet "Party Crashing" som går ut på att under förutbestämda kvällar spökar deltagarna ut sina fordon, t ex med en svans av burkar och textar "Nygifta" över sidan av bilen med tandkräm eller andra bestämda teman, för att sedan åka runt och söka efter likasinnade att förfölja och krascha in i. Under denna våldsamma sent-om-natten-jakt träffar Casey tre vänner. Och efter hans spektakulära död är det dessa tre vänners gemensamma vittnesbörd som bygger upp denna muntliga berättelse om hans korta liv.

Deras samlade anekdoter sprider ljus över huruvida de anklagelser att han via sin saliv infekterat hundratals och skapat en tyst, stadskoncentrerad farsot med rabies har någon grund eller ej...

När du läser detta inlägg har jag precis börjat läsa om boken. Precis så bra är den. För oss inbitna Palahniuik-freaks är detta precis vad doktorn rekommenderat. Man skulle krasst kunna säga att det "bara" är en "Fight Club on wheels" eller att Buster "Rant" Casey är en okarismatisk upplaga av Tyler Durden, men om Rant skulle vara en maträtt, kan man säga att den innehåller så många ben, glasbitar och annat farligt att det är bäst att man tuggar den långsamt och försiktigt, och att man bör smaka på den intensivt för att fullt förstå hur välkomponerad den är. Den har små luriga delar (i vanligt Chuckan-manér) t ex har varje "vittne" som berättar i boken en liten symbol framför sitt namn. Jag trodde först att detta endast var en liten snygg dekoration, men de har betydelse. Bara en av många anledningar till att jag nu läser den igen. Direkt efter att den tagit slut.

Bokförlagets Rant-sajt: http://www.randomhouse.com/doubleday/palahniuk/rant/

Så, nu har man läst en sk "klassiker". Vissa böcker är helt enkelt så långt före sin tid att det är helt sjukt.

Holden Caufield, huvudpersonen i denna bok berättar själv om händelser i hans unga liv då han flyter omkring i New York dagarna mellan att han (än en gång) lyckats bli relegerad från ännu en skola och konfrontationen med sina föräldrar. Boken är skriven 1945, men den känns mer tidlös än många andra böcker jag läst.

Mark Chapman, mannen som sköt ihjäl John Lennon var tydligen helt besatt av denna bok, han hade till och med ett exemplar på sig vid gripandet och i den kommande filmen om honom med Jared Leto i huvudrollen, Chapter 27 (Räddaren i Nöden har 26 kapitel) hänvisas det tydligen vilt till denna bok. Och inte bara i denna film. Denna utgåvan var väldigt billig (39 kr hos en av många nätbokhandlar) och ett måste för oss som är lite "fina i kanten" med våra bokval.

Geött! Idag fick jag Chuck Palahniuks senaste alster i brevlådan. Inte nog med detta, det är en signerad, dedikerad förstautgåva. Hur många sitter på sådana av sin favvo-författare? Lycka.



Inte nog med det. Idag kom även ett coolt linne (det skulle ju ha varit en t-shirt, men spela roll) med Eduardo från Foster's Hem För Påhittade Vänner (bästa barnprogrammet på Cartoon Network) som nog/snart passar som en fin-fin klänning till Phoebe. Eduardo är den roligaste karaktären, ett monster som är rädd för allting. Fast han vägrar kategoriskt att erkänna att han är en fegis. Och så gillar han potatis. Och pratar med rolig brytning.

James Ellroy är nog en av de coolaste och kanske konstigaste författare jag har läst. Han ligger bakom filmade böcker såsom LA Konfidentiellt och Den Svarta Dahlian. Han har en helt unik stil när han skriver. En förläggare bad honom en gång korta en roman (Sex Tusen Kalla, värsta tegelstensromanen) med ca 300 sidor. Han vägrade ta bort så mycket handling, så han plockade bort motsvarande ur sin roman i form av substantiv, adjektiv, adverb och annat "krafs" istället. Det skapade en väldigt komprimerad stil som inte liknar någon annan författare.

Exempel. Istället för:

Långsamt gick jag in genom den svarta dörren och vidare in genom den svagt upplysta hallen.

blir det:

Jag gick in genom dörren och vidare genom hallen.

Det tog ett tag för hjärnan att ställa om sig när man läste Sex Tusen Kalla. Men den stenhårda handlingen (fiktion möter fakta, ett berättargrepp som är en röd tråd i Ellroys verk gör det värt det.

Mördare På Drift handlar i alla fall om en seriemördare i USA på 70 - 80-talet. Den är skriven som om mördaren själv har skrivit ner sina gärningar, samlat tidningsklipp och även tagit med polisrapporter istället för att som så ofta i andra kriminalromaner berätta ur flera personers perspektiv. Den börjar i huvudpersonens tonår till dess att han blir gripen. På den tiden hinner han med att mörda ca 50 personer, varav ett knappt tjugotal (de som formar och påverkar honom) är med i boken.

Min favoritförfattare, Chuck Palahniuk (Fight Club samt ett antal andra fantastiska romaner, läs Invisible Monsters!) har en ny bok på gång som heter Rant, där olika fiktiva personer berättar om en fiktiv seriemördare, hur han var när de växte upp tillsammans, arbetskamrater osv. Den har man givetvis förhandsbeställt. Den kommer väl någon gång i maj...

Yes. Nu har jag även läst den andra boken om den "snälla" seriemördaren Dexter Morgan. I denna, den andra boken (den tredje släpps snart) stöter Dexter på en mördare som gör saker så otäcka, att även allas vår mysige brottsplatsutredare blir illa berörd. Dessutom lyckas Dexter med en del romantik, till hans egen stora förvåning. Det sker av misstag, men då han inte vet hur människor fungerar så vet han inte hur han ska ställa det till rätta heller. As-roligt.

Sedan vill jag utfärda en generell varning för fans av John Ajvide Lindqvist som skrivit min absoluta favoritbok på svenska, "Låt Den Rätte Komma in". Jag köpte på bokrean hans nya alster (trodde jag) "Vampyren från Blackeberg". Men... den är en omarbetad version av den fantastiska debuten för människor som inte är så bra på att läsa. Om det ni läser i er vardag endast kommer från en datorskärm, köp en bok, koppla av utomhus. Lev lite.

Om ni har Canal+ säger jag bara TITTA PÅ DEXTER! Denna TV-serie bygger på boken nedan som jag precis har läst ut. Dexter Morgan jobbar på Miami-polisens krim-labb. Han är expert på att tyda blodansamlingar på brottsplatser. Förutom detta är han på fritiden serie-mördare själv. I rollen som TV-seriens Dexter ser vi den formidable Michael C. Hall (ni som sett Six Feet Under känner igen honom som den super-rolige bögen David). Han pryder även omslaget på boken. Om ni redan sett hela säsong ett av Dexter genom "andra kanaler" så kan jag ändå rekommendera boken, då den slutar mycket annorlunda gentemot TV-seriens första säsong, som baserats på denna bok. Jag ska strax börja på den andra boken. Mmmm. Länge sen man läste en thriller som fick en att skratta högt. Det är också sällan som en bok gjorts sådan rättvisa i ett annat medium.

Läs mer om TV-Dexter här
Böckerna finns att köpa hos välsorterade nätbokhandlar, även översatt till svenska.

Nu har jag äntligen tagit mig igenom Bret Easton Ellis senaste alster, "Lunar Park". Boken handlar om Bret Easton Ellis som flyttat ihop med sin ex-flickvän, deras gemensamma son och hennes dotter. Men någonting i huset de bor i är inte som det ska vara. Möbler flyttar på sig, färgen på huset skalas av och det händer andra konstiga saker i denna spökhistoria. Samtidigt dyker karaktärer som Ellis hittat på och skrivit som bl a Patrick Bateman från American Psycho i periferin och folk mördas på sätt som liknar Ellis egna skapelser.

Böcker där författares karaktärer kommer till liv och bryter igenom till författarens verklighet är inget nytt. Men det känns ändå ganska fräscht att Bret Easton Ellis gjort ett sådant djärvt stilbrott med denna bok. Den är i mitt tycke bättre än t ex Glamorama, men hästlängder från American Psycho, Lustans Lagar eller debuten, Return To Zero.